Gott om hackspett, ont om öring

I dag har jag lärt mig ett nytt ord - stöp. Nej inte stöp som i "han stöp som en fura" utan snarare "10 cm stöp under snön, gummistövlar rekommenderas". Det är tungt att gå i stöp, och vad beträffar gummistövlar kan jag konstatera att sådana hade varit bra. Hur uppkommer egentligen stöp så djupt under snön nu när det varit nedåt 10 minusgrader praktiskt taget varje natt? Och blir det plusgrader på dagen bör väl den snö som är närmast solen smälta först? Graden av stöp varierade också stort över sjön, allra värst var det utanför pumphuset på den östra sidan.

Vädret artade sig efterhand och det blev soligt, om än en smula blåsigt, framemot tolv-tiden på dagen. Återigen detta fantastiska ljus över en gnistrande snöyta. Moln som ilar över himmelen med ständiga skiftningar i dagern.
page13_0_1
Turboladdad ljusterapi i naturlig miljö, med fångstchans på regnbåge, öring och bäckröding. Det är väl så man får se det hela, efter ännu en fisklös dag. Alternativet i klinisk miljö ter sig av någon orsak inte fullt lika lockande, även om frukten ser god ut ;-).
page0_0_1-2
Havsörnen lyste denna gång med sin frånvaro, men hackspettarnas närvaro var desto mer påtaglig. En av dem bearbetade metodiskt en trädstam i gott och väl tjugo minuter en bit upp i skogen, i sin jakt på vedlevande insekter.

Fick trots allt ett hugg på rödingblänket framåt elva-tiden, just när jag hällde upp kaffe ur termosen. I min iver att blixtsnabbt greppa spöet rann nästan halva termosen ut i hålet. Även om många purister fnyser föraktfullt åt regnbågen och kallar den för "tamfisk" tror jag inte att domesticeringen gått så långt att den anammat den urbana lattekulturen. Flyttade alltså till ett nytt borrhål tio meter bort.
page0_1_1


Ibland undrar jag om fisken har ett sjätte sinne för när risken att bli nitad är som minst. Minns en episod i Holmsjön i Fyrväpplingen för några år sedan. Just när jag trätt huvudet genom yllekoftan ser jag i ögonvrån hur min Klinkhamer försvinner i en kraftig virvel. Innan jag fick tag på spöet hade fisken dragit ned hela spetsen av flytlinan, men borta var den likväl.



Det var gott om rådjursspår utefter stränderna, och även andra spår. Jag har sett mink vid ett par tillfällen vid Kvarnsjön och beslöt mig för att undersöka några av spåren på nära håll. De spårstämplar jag såg på ett ställe måste dock ha kommit från ett större djur, och det hade bökat runt i riset under snön. Kanske i jakt på smågnagare? Just på den platsen stod det också en ganska frän doft av någonting som påminde om urin, men också annat (gryt typ). Kan det möjligen finnas mård ute på Ormingelandet? Spårstämplarna var hursomhelst för stora för att komma från en mink. . .

För mig är spår i snö är för evigt förknippade med Tomas Transtömers dikt Från mars -79, som alltjämt skapar genklang i mig:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.


Jag älskar språk och ord, men de bjuder samtidigt motstånd frammanar tvivel. Jag är vaksam mot orden: ibland avkodar jag dom, ibland dom mig. Inte bara rådjursklövar i snön är förresten språk men inga ord; det är även vaket i vattnet. Inte så konstigt att flugfisket blivit en livslång passion.

Hade förresten känning av en fisk i det nya borrhålet. Försökte att hålla kvar den och locka den att på nytt bita i räkan genom att i stadig ström släppa ned portionsbitar i borrhålet. Men icke. Kanske rispade jag fisken vid mitt rätt så yviga försök till mothugg? Eller så blev den helt enkelt mätt och nöjd och sam sin kos. Med den låga metabolism som fisk i kallt vatten har behövs kanske inte så mycket för att mätta. . .
page0_4_1
Kanske blev detta säsongens sista isfisketur; i bästa fall är det endast sex veckor kvar till vårfiskepremiären. Kunde inte låta bli att föregripa premiären genom att dra på mig slokhatten. Slokhatt fram, isdubb bort. Jag vill ha vår i varje vrå.
|